10 dagar kvar

Dagarna går fort. På lördag är det avskedsfest, det är lite sorgligt men mest stressigt. Imorgon ska det bäras grejr och handlas mat och ingredienser till bål osv. På lördag gäller det att ta fram sin bästa matlagningskunskaper och sitt bästa partyhumör. För min del (sara a) handlar det här bara om 13 veckor, så det är ju verkligen ingen evighet och det är kanske lite patetiskt att se det som det. Sara d kommer ju vara borta på en mer obestämd tid, det är modigt av henne. Jag känner mig ganska nöjd och trygg över att ha kontroll över att det är just 13 veckor. Kanske kommer jag inte känna så i slutet av maj.

Jag är inte så nervös än, det kommer nog. Nu är allt väldigt påtagligt. Jag har packat det första (en jacka och två par skor hm...) Jag har också sett till att jag klarar mig ekonomiskt där nere. Allt är betalt så nu är det verkligen bara att packa väskan och vänta. Just nu känner jag mig väldigt målmedveten, det är inte ens så att jag är rädd för vad som kommer att hända utan jag vet mycket väl vad jag måste göra för att klara mig och jag vet att jag inte får låta motgångar stå i vägen. Just nu ser jag ljust på det här och tror att allt kommer gå fint.

Sara och jag har pratat om den här resan/vistelsen väldigt mycket. Vi tror ju båda att den kommer ha mycket stor betydelse i våra liv. Vi kanske gör lite väl stor grej av den nu. Vi pratar om den som ett botemedel för alla våra problem. "När vi iär i Rom, då..." Jag tror bla att jag kommer hitta mig själv och den själsliga friden. Hallå! Jag ska till en storstad, jag är 21... kanske inte!!

Än så länge är vi fortfarande i Sverige, det är den första februari och jag har precis blivit faster igen, till en pojke på 3500g. Solen skiner och allt känns väldigt vårigt. Hörde på nyheterna att den globala uppvärmningen kommer snabbare än väntat. Jaja det gäller väl att passa på att njuta medan man är ung.

Ciao!